Blicka framåt..
Idag när jag rensade förrådet hittade jag massa gamla dagböcker och foton från när jag var 12 fram till när jag var 17 typ.
Vad mycket tankar man hade då! Man levde i nuet, och kunde inte riktigt blicka framåt. Jag kanske tyckte det var helt självklart att jag skulle få dricka alkohol och va ute hur länge jag ville när jag var 13, och jag kunde inte förstå hur mina föräldrar kunde vara negativa till det. Detta ledde ju självklart till mycket bråk, och en gång "rymde" jag. Jag vägrade komma när mamma skulle hämta upp mig, för jag ville så gärna gå ut och hänga den kvällen. Sen kom jag inte hem förrän dagen efter, och mamma och pappa hade varit så himla oroliga.
Detta ledde till en hel helgs utegångsförbud över lucia. Var det värt det? NEJ! Det var ju lucia-natten man såg framemot, uppe hela natten och hänga.
Man kan kolla på ungdomar idag och tycka att dom e så himla omogna och inte vet sitt eget bästa. Men jag måste erkänna att jag var precis likadan!
Inte så konstigt egentligen, det är under tonåren man förväntas hitta vem man är, skapa sin personlighet, och det tar tid! Jag tror inte att jag har hittat vem jag är än. Gör man någonsin det?
Hittade även gamla foton från gamla tider, vad mycket man har varit med om! Både glädje och svek.
Men vissa saker måste man bara lägga bakom sig, försöka förlåta och gå vidare.
Det känns så himla bra, idag fick jag verkligen mer bekräftelse på att JA, jag har gått vidare, för längesen.
Jag har lagt detta bakom mig, och jag blickar framåt!
Vad mycket tankar man hade då! Man levde i nuet, och kunde inte riktigt blicka framåt. Jag kanske tyckte det var helt självklart att jag skulle få dricka alkohol och va ute hur länge jag ville när jag var 13, och jag kunde inte förstå hur mina föräldrar kunde vara negativa till det. Detta ledde ju självklart till mycket bråk, och en gång "rymde" jag. Jag vägrade komma när mamma skulle hämta upp mig, för jag ville så gärna gå ut och hänga den kvällen. Sen kom jag inte hem förrän dagen efter, och mamma och pappa hade varit så himla oroliga.
Detta ledde till en hel helgs utegångsförbud över lucia. Var det värt det? NEJ! Det var ju lucia-natten man såg framemot, uppe hela natten och hänga.
Man kan kolla på ungdomar idag och tycka att dom e så himla omogna och inte vet sitt eget bästa. Men jag måste erkänna att jag var precis likadan!
Inte så konstigt egentligen, det är under tonåren man förväntas hitta vem man är, skapa sin personlighet, och det tar tid! Jag tror inte att jag har hittat vem jag är än. Gör man någonsin det?
Hittade även gamla foton från gamla tider, vad mycket man har varit med om! Både glädje och svek.
Men vissa saker måste man bara lägga bakom sig, försöka förlåta och gå vidare.
Det känns så himla bra, idag fick jag verkligen mer bekräftelse på att JA, jag har gått vidare, för längesen.
Jag har lagt detta bakom mig, och jag blickar framåt!
Kommentarer
Trackback